Någonstans under allt bråte och all drivved finns det enda man behöver. När man väl nått dit ska man hålla i hårt, för det är det dyrbaraste som finns. Det är drivkraften som får drevet att gå runt. Det är syret man behöver för de där sista stegen. Det står över alla hårda ord, all känsla av underlägsenhet, all känsla av otillräcklighet. Det kan inte kuvas, ägas eller tämjas. Det är det som gör dig till just dig. Håll i hand, håll i hårt.
Ibland känner jag att mina armar inte är tillräckligt långa för att nå runt, nå om. De skulle behöva vara så väldigt långa ibland, och just nu är de faktiskt det. Tillräckligt långa för att beskydda och värja mot alla hot.
Jag vet inte hur man ber, men var det en bön, då bad jag att allt fick ett slut och att livet fick ta ny sats.
Om du läser det här;
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar